Resångest

Alltså jag hatar att resa. Jag älskar att befinna mig på destination men jag hatar att ta mig dit. Jag hatar buss, flyg, tåg, fartyg.. ja det hela. Så redan ett par dagar innan vi skulle dra till Florida började jag känna den där ändå odefinierbara molande reseångesten över att resa så långt som till Fort Lauderdale där jag befinner mig nu.

Dagen innan vi ska resa från Arlanda bor vi alltid på Quality Hotell för att det är gratis att parkera där hela resevistelsen. Så på morgonen igår eller när det nu var (tidsskillnad etc) väckte mamma mig kvart i sju. Planet skulle gå 11 och vi bodde VID flygplatsen. Mamma kallade detta sovmorgon för hon jobbar jämt och har andra vanor än mig. Så det började dåligt. Så det hela med en lång resa framför mig.. jag var sur ända in i själen. Jag ville inte prata, bara gå ner till frukostbuffén och trösta mig med lite pannkakor innan jag var tvungen att ta itu med resandet.

Jag såg en bild på Veronica Maggio på DN. Det gjorde mig ännu argare. Varför har hon munnen öppen? Det gör att jag inte kan ta henne seriöst. Den där sugöppna munjäveln för ju bara tankarna till porr. Varför gör hon sådär? Varför fattar hon inte? Jag kände mig sååå förbannad på Veronica Maggio.
Emellertid räknade mamma ner minutrarna till tidpunkten när vi behövde vara vid bussen som skulle ta oss 5 minuter bort, till terminal fem. Nu är det 28 minuter, nu är det 22 minuter.. etc.
När det var tio minuter kvar var hon galen på mig men hon är arg på ett tyst sätt som hon tror inte märks. Jag sölade ännu mer med avsikt för att jag är barnslig och blev provocerad. Jag ska säga vad det värsta är: Det är att hon skjuter ut hakan och drar in luft mellan tänderna när hon är stressad så det låter ssshhhhh. Detta har jag hört hela mitt liv. Särskilt när vi satt i bilen när jag var liten och jag tjatade. Då kom det "shhhhhhhssshhh"


Alltså jag älskar ju min mamma men när jag har ångest så går det så lätt ut över henne för att hon ändå kommer finnas kvar. Så nu.. när jag var stressad, finnig, för mätt, RESÅNGEST, provocerad av nedräknandet och insugandet av luft så exploderade jag och skrek åt mamma så hotellpersonal och bussresenärer och alla hörde hur hemsk jag är:





Gud vad jag skämdes sen när jag satt i bussen. Mamma såg ledsen ut men jag kunde inte ta mig samman och be om ursäkt. Jag kände på mig att folk i bussen tyckte synd om mamma och hatade mig.

En kvinna bredvid mig i bussen satt förresten och snörvlade jättehögt. Alltså fem minuter långa indragningar som lät högt som tusan. Att man inte skäms! Det är väl bättre att torka sig med armen om man inte har en näsduk än att sitta och snora sådär!

Sen när vi väl skulle gå på planet var jag vid bättre mod. Det var något band med synthar med bland resenärerna. Jag hade fullt upp med att fantisera om var jag trodde dom kom ifrån och hur deras kompisar såg ut i gaten. Så började jag kolla på en skitspännande skräckfilm. Det verkade som om allt hade löst sig!

Tyvärr dog min dator så snart vi hade kommit upp i luften och den tjocka boken jag hade tagit med mig, Simons 120 dagar, var så bra att jag läste ut den på under 10 minuter. På den lilla skit-tvn de hade i planet visade de kings speech som jag redan har sett och som suger samt glee som är den sämsta tv-serien jag vet. Jag trodde ett sömnpiller som jag hade hittat i mormors medicinlåda (gick ut 1997) skulle rädda mig men det hade jag TAPPAT! Så jag satt där rakt uppåner i planet och bara led! Det var lika hemskt som jag hade föreställt mig att det skulle vara.

I alla fall. Nu är jag framme. Mamma och jag ligger i vår hotellsvit och äter godis och chips och dricker öl. Vi har förstås bränt oss så vi ser ut som kräftor men vi är glada ändå. Det är grymt här.