Jag har gjort affärer jag

Nu ska jag börja blogga ofta igen. Jag har varit tvungen att hitta på och rita åtta strippar under mycket kort tid så att jag ska ha en buffert om jag inte hinner leverera varje vecka till tidningen CITY. Jättesnart börjar mina strippar gå där! Jag ska lägga ut dem här samma dag om ni inte åker t-bana (för det är bara när jag är på t-banan jag får tag på den där tidningen).

I alla fall. Idag mötte jag F. J. (jag tror han gillar att hålla sig lite hemlig) för att göra affärer. Vi skulle mötas 11.30 vilket innebar att jag var tvungen att stiga upp mycket tidigare än vad jag vant mig vid, eftersom jag har anpassat mig efter min nya pojkvän som har kille-som-spelar-i-band-dygnsrytm. Vad gör man inte när man är kär!

Jag var så sur att jag var tvungen att gå upp tidigt att jag tröståt rätt många nutellamackor. Jag tröstäter ganska ofta eftersom jag ofta tycker synd om mej själv. Helst tar jag till godis och bakelser naturligtvis. Mackor är ju inte så överdrivet gott och därmed ingen tröst. Jag tycker faktiskt inte det är så jävla farligt att jag gör såhär. Jag går knappt varken upp eller ner i vikt ändå hur jag än gör! Det är ju värre att röka och knarka liksom. Det enda jobbiga är att jag är proppmätt väldigt länge efter en "episod".

Jag brukade tänka att alla tröstäter men jag har på senare tid märkt att det finns folk som inte gör det. Dessa lyckliga ångestbefriade individer. Det är alltid killar! Dom har det så jävla bra.

I alla fall så var jag tvungen att slita mig från mackorna för att hämta tavlan jag skulle sälja. Jag var förstås sen. F.J. var mycket rolig att snacka med och satte guldkant på min morgon. Han pratade jättefort och hade massor att säga. Jag gillar sådana människor. Han sa att det var trevligt att träffa mig nykter. Första gången vi träffades var på min releasefest :/.

Det kändes lite jobbigt att jag hade platåskor på mig. Jag tror jag är längre än F.J. även utan platåskor men med dessa på kände jag mig som en jättestor häst. En ardenner typ. Det är väl de extrema komplexen för min längd jag hade i barndomen som har satt spår. På den tiden försökte jag gå omkring krokig som en ostbåge för jag trodde jag skulle se kortare ut då. HALLÅ IQ.. Jag lyckades väl bara med att se inte riktigt klok ut. SUCK!


F.J. och jag kom överens om att det är outhärdligt med folk som är rädda för läkemedel och värst med dem som inte vågar ta ens en huvudvärkstablett. All smärta ska dom härda ut. Allt har man förtjänat. Bit ihop och ryck upp dej! ... säger nån det till mig får jag typ ett Borderlineutbrott alltså!

Sedan visade F.J mig ställen i Banglatown där jag hade ritat händer åt fel håll och där benen var för korta. Han gissade att sådana där elever från serietecknarskolor som lärt sig rita säkra linjer störde sig jättemycket på min stil. Jag har märkt av detta lite.. att sådana här Asterixälskare irriterar sig på mig på flashback forum. Det roar mig!

Händer som ritades åt fel håll skyller jag på det fel jag inbillar mig att jag har i lillhjärnan, cerebellum. Jag har nämligen dåligt ögonmått och svårt att uppfatta avstånd. Om någon sparkar en boll 50 meter bort kastar jag mig omedelbart på marken för att jag tror den ska träffa mig i huvudet. Snacka om att man inte blev vald först på skoljympan.



När F.J. och jag hade gjort affärer kände jag mig tät. Det var härligt. jag gick till stadium och köpte ett sånt där svettpannband som jag ska ha nästa gång jag och min karl går på spinning, för sist svettades jag så mycket att jag trodde jag skulle bli blind.