Colamannen, i färg

Gamla serier förändras nu för att passa in i en bok. Och för att lite mer tanke ägnats dem. Vissa MER än lite. Mina serier går i Galago, upp till att boken kommer ut förhoppningsvis. Det pinsamma är att jag råkat skriva "coolamannen" istället för colamannen på nåt ställe och att detta redan är upptryckt. IQ! Jag håller dessutom hela tiden på att göra om misstaget. Doh! Tyvärr.. han var inte "coola" mannen.. han var helt enkelt "colamannen".

Medium - en serie av mig!

Några stunder på bokmässan

recension i svd, Per Israelson.

se här!!!!!!

bifogar en vacker bild av Monika Beisner här, eftersom jag inte hunnit rita på länge.

Resångest

Alltså jag hatar att resa. Jag älskar att befinna mig på destination men jag hatar att ta mig dit. Jag hatar buss, flyg, tåg, fartyg.. ja det hela. Så redan ett par dagar innan vi skulle dra till Florida började jag känna den där ändå odefinierbara molande reseångesten över att resa så långt som till Fort Lauderdale där jag befinner mig nu.

Dagen innan vi ska resa från Arlanda bor vi alltid på Quality Hotell för att det är gratis att parkera där hela resevistelsen. Så på morgonen igår eller när det nu var (tidsskillnad etc) väckte mamma mig kvart i sju. Planet skulle gå 11 och vi bodde VID flygplatsen. Mamma kallade detta sovmorgon för hon jobbar jämt och har andra vanor än mig. Så det började dåligt. Så det hela med en lång resa framför mig.. jag var sur ända in i själen. Jag ville inte prata, bara gå ner till frukostbuffén och trösta mig med lite pannkakor innan jag var tvungen att ta itu med resandet.

Jag såg en bild på Veronica Maggio på DN. Det gjorde mig ännu argare. Varför har hon munnen öppen? Det gör att jag inte kan ta henne seriöst. Den där sugöppna munjäveln för ju bara tankarna till porr. Varför gör hon sådär? Varför fattar hon inte? Jag kände mig sååå förbannad på Veronica Maggio.
Emellertid räknade mamma ner minutrarna till tidpunkten när vi behövde vara vid bussen som skulle ta oss 5 minuter bort, till terminal fem. Nu är det 28 minuter, nu är det 22 minuter.. etc.
När det var tio minuter kvar var hon galen på mig men hon är arg på ett tyst sätt som hon tror inte märks. Jag sölade ännu mer med avsikt för att jag är barnslig och blev provocerad. Jag ska säga vad det värsta är: Det är att hon skjuter ut hakan och drar in luft mellan tänderna när hon är stressad så det låter ssshhhhh. Detta har jag hört hela mitt liv. Särskilt när vi satt i bilen när jag var liten och jag tjatade. Då kom det "shhhhhhhssshhh"


Alltså jag älskar ju min mamma men när jag har ångest så går det så lätt ut över henne för att hon ändå kommer finnas kvar. Så nu.. när jag var stressad, finnig, för mätt, RESÅNGEST, provocerad av nedräknandet och insugandet av luft så exploderade jag och skrek åt mamma så hotellpersonal och bussresenärer och alla hörde hur hemsk jag är:





Gud vad jag skämdes sen när jag satt i bussen. Mamma såg ledsen ut men jag kunde inte ta mig samman och be om ursäkt. Jag kände på mig att folk i bussen tyckte synd om mamma och hatade mig.

En kvinna bredvid mig i bussen satt förresten och snörvlade jättehögt. Alltså fem minuter långa indragningar som lät högt som tusan. Att man inte skäms! Det är väl bättre att torka sig med armen om man inte har en näsduk än att sitta och snora sådär!

Sen när vi väl skulle gå på planet var jag vid bättre mod. Det var något band med synthar med bland resenärerna. Jag hade fullt upp med att fantisera om var jag trodde dom kom ifrån och hur deras kompisar såg ut i gaten. Så började jag kolla på en skitspännande skräckfilm. Det verkade som om allt hade löst sig!

Tyvärr dog min dator så snart vi hade kommit upp i luften och den tjocka boken jag hade tagit med mig, Simons 120 dagar, var så bra att jag läste ut den på under 10 minuter. På den lilla skit-tvn de hade i planet visade de kings speech som jag redan har sett och som suger samt glee som är den sämsta tv-serien jag vet. Jag trodde ett sömnpiller som jag hade hittat i mormors medicinlåda (gick ut 1997) skulle rädda mig men det hade jag TAPPAT! Så jag satt där rakt uppåner i planet och bara led! Det var lika hemskt som jag hade föreställt mig att det skulle vara.

I alla fall. Nu är jag framme. Mamma och jag ligger i vår hotellsvit och äter godis och chips och dricker öl. Vi har förstås bränt oss så vi ser ut som kräftor men vi är glada ändå. Det är grymt här.

Jag har gjort affärer jag

Nu ska jag börja blogga ofta igen. Jag har varit tvungen att hitta på och rita åtta strippar under mycket kort tid så att jag ska ha en buffert om jag inte hinner leverera varje vecka till tidningen CITY. Jättesnart börjar mina strippar gå där! Jag ska lägga ut dem här samma dag om ni inte åker t-bana (för det är bara när jag är på t-banan jag får tag på den där tidningen).

I alla fall. Idag mötte jag F. J. (jag tror han gillar att hålla sig lite hemlig) för att göra affärer. Vi skulle mötas 11.30 vilket innebar att jag var tvungen att stiga upp mycket tidigare än vad jag vant mig vid, eftersom jag har anpassat mig efter min nya pojkvän som har kille-som-spelar-i-band-dygnsrytm. Vad gör man inte när man är kär!

Jag var så sur att jag var tvungen att gå upp tidigt att jag tröståt rätt många nutellamackor. Jag tröstäter ganska ofta eftersom jag ofta tycker synd om mej själv. Helst tar jag till godis och bakelser naturligtvis. Mackor är ju inte så överdrivet gott och därmed ingen tröst. Jag tycker faktiskt inte det är så jävla farligt att jag gör såhär. Jag går knappt varken upp eller ner i vikt ändå hur jag än gör! Det är ju värre att röka och knarka liksom. Det enda jobbiga är att jag är proppmätt väldigt länge efter en "episod".

Jag brukade tänka att alla tröstäter men jag har på senare tid märkt att det finns folk som inte gör det. Dessa lyckliga ångestbefriade individer. Det är alltid killar! Dom har det så jävla bra.

I alla fall så var jag tvungen att slita mig från mackorna för att hämta tavlan jag skulle sälja. Jag var förstås sen. F.J. var mycket rolig att snacka med och satte guldkant på min morgon. Han pratade jättefort och hade massor att säga. Jag gillar sådana människor. Han sa att det var trevligt att träffa mig nykter. Första gången vi träffades var på min releasefest :/.

Det kändes lite jobbigt att jag hade platåskor på mig. Jag tror jag är längre än F.J. även utan platåskor men med dessa på kände jag mig som en jättestor häst. En ardenner typ. Det är väl de extrema komplexen för min längd jag hade i barndomen som har satt spår. På den tiden försökte jag gå omkring krokig som en ostbåge för jag trodde jag skulle se kortare ut då. HALLÅ IQ.. Jag lyckades väl bara med att se inte riktigt klok ut. SUCK!


F.J. och jag kom överens om att det är outhärdligt med folk som är rädda för läkemedel och värst med dem som inte vågar ta ens en huvudvärkstablett. All smärta ska dom härda ut. Allt har man förtjänat. Bit ihop och ryck upp dej! ... säger nån det till mig får jag typ ett Borderlineutbrott alltså!

Sedan visade F.J mig ställen i Banglatown där jag hade ritat händer åt fel håll och där benen var för korta. Han gissade att sådana där elever från serietecknarskolor som lärt sig rita säkra linjer störde sig jättemycket på min stil. Jag har märkt av detta lite.. att sådana här Asterixälskare irriterar sig på mig på flashback forum. Det roar mig!

Händer som ritades åt fel håll skyller jag på det fel jag inbillar mig att jag har i lillhjärnan, cerebellum. Jag har nämligen dåligt ögonmått och svårt att uppfatta avstånd. Om någon sparkar en boll 50 meter bort kastar jag mig omedelbart på marken för att jag tror den ska träffa mig i huvudet. Snacka om att man inte blev vald först på skoljympan.



När F.J. och jag hade gjort affärer kände jag mig tät. Det var härligt. jag gick till stadium och köpte ett sånt där svettpannband som jag ska ha nästa gång jag och min karl går på spinning, för sist svettades jag så mycket att jag trodde jag skulle bli blind.

Intervju i tidningen CITY 4e april 2011